Ny vårdcentral

Med helgens reklamskörd hittade jag ett utskick från en ny vårdcentral som ligger nere i centrum. Den kom verkligen i rättan tid, då jag innan helgen ringde min vc för att höra varför jag ännu inte fått något recept på järnet som min läkare sa att han skulle skriva ut så fort jag lämnat nya prover.

Svaret jag fick var absolut inte upplyftande. Sköterskan sa att de hade tagit upp detta på mötet dagen innan jag ringde och nu är det inte säkert att de kommer att få ge mig några järninjektioner. Det slutgiltiga beslutet ska någon överläkare ta.

Jag frågade vad som händer om han beslutar att de inte kan ge mig det på vc? Sköterskan svarade att då måste de remittera mig till Hematologen (IGEN!?). När jag påminde henne om att det redan gjorts en gång och att de på Hematologen inte utför detta längre utan anser att det ligger på vc ansvar, då hade hon inget svar mer än att de måste invänta överläkarens beslut.

Så idag var det jag som ringde den nya vc för att höra om de kunde tänka sig att ge mig järninjektioner? Den sköterskan jag pratade med där sa att det var inga problem och kunde inte alls förstå varför min nuvarande vc inte gjorde detta?. Men för att kunna få mitt järn så måste jag först träffa en av deras läkare.

Jag ringde idag (måndag) och fick en tid nu på onsdag hos en läkare, utan att det ens var en akut tid!? Wow! Jag tror knappt att det är sant!? På min nuvarande vc kan det ta veckor tills man ens får en telefon tid med sin läkare och ett fysiskt besök långt mycket längre. Jag pratade med min nuvarande läkare den 20 april och då bad jag om ett fysiskt besök och det tidigaste jag kunde få var den 29 maj.

Nu får jag bara hoppas på att den här nya vc är bra på alla andra sätt också, så det inte bara var en engångs företeelse bara för att jag skulle lista mig där istället. Har ju dessvärre inget större förtroende för hur vården fungerar längre.

Jag försökte även ringa BUP i morse, men det gick ju inte alls. Jag lyckade få prata med en sköterska där den 27/4, för vi vill veta vad som händer nu när min dotter snart fyller 18 år. Jag ville även få veta vad som händer med den utredning vi har väntat på i en evighet + lite funderingar runt hennes mediciner.

Det kunde ju inte sköterskan svara på, men hon skulle be avd ssk ringa upp mig så jag kunde få svar på våra frågor. Tror ni någon har ringt?Jag väntade tålmodigt hela förra veckan, men ingen ringde mig. “The never ending story”

Så i morse när jag ringde BUP under telefontid så gick det inte ens att komma fram till deras knappval. Det enda jag fick höra av den automatiska rösten var öppen tider och att man ska ringa 112 vid akuta fall. Undrar hur många akut fall de är skyldiga till genom att vara helt omöjliga att få kontakt med?

Ringde till sjukhusväxeln istället där de tyckte det var konstigt att jag inte kom fram, men när hon försökte koppla fram mig så gick inte det heller. Nu har jag kvar numret till psykologen, så jag har lämnat ett meddelande på hennes svarare istället. Det har jag gjort vid andra tillfällen också, men oftast har det tagit dagar/veckor tills hon hört av sig.

Vi får väl se om de hör av sig innan min dotters fyller18 år den första juni? Jag tänker iallafall inte försöka ringa upp dem igen. Det är deras skyldighet att höra av sig och ge oss information om vad som gäller efter 18 årsdagen.

På tal om BUP, så kom jag och tänka på att svt play sänder en bra serie om självmord som heter “30 liv i veckan” Jag tror också att det bästa man kan göra är att våga prata om självmord och psykiskohälsa.

Men det finns en sak jag har lite problem med när detta ämne tas upp i media mm och det är att de alltid säger att det finns hjälp att få. Ja, visst finns det enheter inom sjukvården som man kan vända sig till och som ska tillhandahålla den hjälpen.

Men de allra flesta som har erfarenhet på grund av sitt egna mående eller som anhörig vet att det inte är fullt så enkelt. Framför allt är det svårt att få tid och när du väl fått det så är det rena lotteriet om du träffar på en person som du känner förtroende för. Och vänte tider för utredningar och olika behandlingar är oftast galet långa. För långa för allt för många, som inte orkar leva vidare med den smärta som plågar dem.

Inte ens om man försöker ta sitt liv är det säkert man får den hjälp man behöver. Min dotters skolkompis försökte ta sitt liv genom att skära upp sina handleder för ett tag sedan. Hon blev rädd och ångrade sig när hon såg allt blod, så hon ringde 112. Men de ansåg inte att det var tillräckligt akut, utan sa att hon skulle ta en taxi till akuten vilket hon gjorde, tack och lov.

Inte så konstigt kanske att i genomsnitt 30 personer i veckan lyckas med bedriften att ta sitt eget liv? Det är långt många fler än vad som dör i trafiken mm. Det är något som är sjukt i vårat samhälle, men som ingen regering verkar vilja ta ansvar för.

Från det ena till det andra….

Så här ser det ut i vårat sovrum nu.

Väldigt tomt! Och så kommer det förbli ett par veckor till. Vi ville inte riskera att stå med den gamla sängen kvar när de levererar den nya. Har haft en annons ute på en säljsida på FB, men inget större intresse där för våran säng. Så i fredagskväll lade jag ut en annos på Blocket istället och där var intresset betydligt större.

Så redan igår kom en Syriansk familj och hämtade våran säng. De var väldigt trevliga och mamman ville köpa våra lampor, gardiner och till och med min nya symaskin som jag fick av älsklingen när jag fyllde år, men det blev inget av med det.  

De tyckte om våran stad och skulle gärna flytta hit, så vi skrev ner några privata bostadsföretag som de kunde göra intresseanmälan till. Nu bodde de i ett litet samhälle en bit utanför Vetlanda, men vill gärna flytta till en lite större stad där det finns universitet som sonen ville studera på.

Så eftersom vi inga sängar har, så fick gubben sova på soffan (hans eget val) och jag tog dotterns säng, för hon är i sthlm just nu. Men gubben hade sovit riktigt illa i natt, så jag har varit och hämtat våra extra madrasser från förrådet, så han får sov lite bättre i natt.

Dottern kommer hem på torsdag, så tills dess måste jag lösa min sängplats. Jag har föreslagit att vi ska köpa en sådan där uppblåsbar madrass. Den är bra att ha om man får långväga gäster någon gång. För gubbens gamla madrasser är inte så sköna att ligga på de heller, iallafall inte med min värkande kropp.

Det löser sig! Och inom några veckor så kommer jag förhoppningsvis sova som en drottning.

Nu har jag klagat färdigt för denna gång. Håll tummar och tår för att jag fått i mig lite järn tills vi hörs nästa gång.

Morsan